Just nu går jag runt med funderingar på vad det är för kön på lill*n i magen. När jag var gravid med L hade jag en önskan om en tjej, troligtvis för att jag bara har bröder och alltid velat ha en liten tjejbebis att pyssla å gulla med. Men även om jag önskade att L var en tjej så visste jag hela tiden eller mer som en kännsla jag hade att det var en liten kille i min mage.

Jag hade samma bebis nojja som nu, köpte bebiskläder aldelles för tidigt (kunde dock inte köpa annat än neutrala kläder... trodde ju att jag bar på en kille men önskade en tjej). Hade bestämt namn i 3 månaden (av en konstig anledning bara killnamnet som vi båda var helt nöjda med).

Jag tror att detta va för att i det undermedvetna visste att det va en kille. Jag och K tog aldrig reda på könet utan fick i v38 reda på det utav en slump då vi åkte in på ett extra UL för att kolla så L växte som han skulle.  

När jag va gravid med L så va jag het besatt i Lakrits, minst 1 påse turkiskpeppar per dag. En annan jag känner hade pannkaksfrossa. En annan åt sand (vilket låter helt otroligt i mina öron.)

Denna gången så är det räkor! Färska goda räkor gärna med majonäs och rostat bröd! Vill bara sitta där och skala. Äta. Skala. Äta.

Jag kan verkligen inte tänka mej att äta något annat. Kollade i kylen idag å mådde illa när jag tänkte på annan mat. Det absolut värsta är att räkor är så dyrt!

Undra om man ska önska sej några kilo i julklapp???

Nu har jag äntligen kommit in i 12 veckan! Om man skulle dela upp graviditeten i olika del mål så är v12 första målet för mej. Mycket utav oron för missfall släpper nu då 90% av alla händer innan v12. Men jag är nog en av dom lite mer paranoida gravida för jag har släppt en hel del oro men kommer nog inte vara helt lugn förren jag har lill*n frisk och kry i mina armar!

Undra ifall paranojja är en graviditets symptom...

Mitt nästa mål i den här "resan" är v25. Då barnet kan överleva om det föds. Känns fruktansvärt negativt att tänka på det sättet och nästan utgå från att det inte ska gå bra. Tror det är mitt missfall som jag hade i nov 2009 som får mej att inte riktigt våga hoppas och vara lycklig fullt ut.

Men ni ska veta att kag inte är så negativ heller. Ständigt flyger en massa tankar i huvudet. Hur ska barkammaren se ut. Vilken vagn ska jag ha. Jag vill börja montera sängen och ta fram bebis kläderna nu!!!!

Min egna lilla bebismani och sedan självklart den otroligt frustrerande kvinnliga egenskapen att jag alltid vill ha gjort allt med en gång!

Just nu sitter jag på bussen på väg till nödinge där första nötet med famijerätten ska äga rum. Det är en resa på ca 1 timma. En OLIDLIG timma! Jag har aldrig varit den som haft problem med illamående eller åksjuka innan, om man då bortser från när jag väntade L, då jag mer eller mindre trodde att jag skulle föda med munnen vilken sekund som helst än den normala vägen.

Men nu sitter jag alltså här, ny duschad, sminkad och förberedd för bedömmning... Trodde jag ja. 30 min restid har gått detta innebär att det är ca 30 min kvar. Illamåendet väller över mej och jag funderar i ångest VARFÖR jag inte tog med mej den där mackan som jag var sugen på innan jag åkte hemmifrån. Just nu kan jag inte komma på någon anledning alls.

Folk i bussen sneglar konstigt på mej när jag med järn grepp håller mej fast i sätet framför gör att i ett drsperat försök få den jävla bussen att sluta skaka så friktansvärt. Men just nu så kan jag inte bry mej om något annat än att färsöka bli mer stabil och kontrolera min andning.

In genom näsan. Ut genom munnen. In genom näsan. Ut genom munnen...

En tjej i bussen vrider oroligt på sej när hon ser mej flåsa och irreterad som jag är vill jag skrika åt henne " har du aldrig sett en gravid kvinna eller??!" Men putter undan den tanken rätt snabbt då jag inser att jag skulle komma i otakt med andningen...

15min kvar. Andas in. Andas ut.